Tacksamhet!

Ofta kan det kännas som om hela världen är emot mig, och att det är bara jag som slåss mot alla...men jag vet ju att det är ju inte så, alla har vi våra krig som vi strider i, och idag kände jag att det är dags för lite tacksamhet.

Jag är så tacksam för att få jobba med Vaggan det är så positivt, vi fick 10 säckar med kläder idag som skall skickas till Barnhemmet i Riga. Hon som skänkte kläderna berättade sin livshistoria om hur hon växte upp i en familj med föräldrar som var alkolister och gick på droger och hur hon bestämde sig tidigt att hon skulle klara sig själv, flyttade hemifrån när hon var 16 år...m.m. idag driver hon flera företag och jobbar på sin lediga tid med välgörenhetsprojekt.

Hon sa en sak som berörde mig.

"Det vi får med oss från våra föräldrar är de hårda värdena i livet, det som vi själva kan påverka är de mjuka värdena som vi skapar själv. min uppväxt var som att leva på en träbänk, jag har format mitt liv som vuxen och har bara mjuka fluffiga kuddar i min soffa. Inga barn skall behöva ha det som jag hade det."

Det tyckte jag var så himla fint beskrivet, så jag var tvungen att gråta en tår. Det finns så många fina människor runt omkring mig, det låter nästan lite religiöst, men det är så underbart..

Jag är tacksam för det jag har! Mina barn, min familj och alla goa vänner!

Bilden ovan är på storebror, men faktum är att på detta kortet skulle kunna vara lillebror likagärna, för de är så lika... :-)

Måndag morgon.. fast det är tisdag!

Idag känns det som det är måndag, bara för att jag var ledig igår! Men det är det ju inte, så det är bara att sätta fart eftersom det är en dag mindre den här veckan!

När jag och barnen kom hem igår hade alla grannar julpyntat utan vi, så det blev snabbt upp och hämta advents ljusstakarna och sätta upp i fönstren... check.. den ena fungerade inte, check... den andra fungerade inte heller, och några extra lampor fanns inte heller...hmmm.... så jag hittade en sån där ljusstjärna som jag satte upp i alla fall, och så får vi fixa resten idag.

Under helgen har jag haft tid att tänka.. mycket på vår medgivandeutredning. nu har vi gått igenom det mesta det kan inte vara många möten kvar. Vi har haft vårt besök, djupintervju m.m. det känns som det skulle kunna vara överstökat på en vecka max...men det känns bara som om de förhalar allting, det tar sån tid.

Jag måste nog skicka ett mail till dem idag och fråga,

Göteborg

Igår var det dags för förhandsvisningen på Arthur och julklappsrushen, och de vänliga besökarna skänkte 4 kartonger med julklappar till Vaggan. De var givmilda.

Till min hjälp hade jag storebror som var jätte duktig, och han såg också hela filmen, jag såg halva ungefär, eftersom jag behövde fixa med alla julklappar.

Idag var det sånt dåligt väder att vi bestämde att skippa Liseberg och åka till Bus och leklandet vid Backaplan i Göteborg, det var det absolut största leklandet jag har varit på, vi var där i nästan 4 timmar, men vi hann inte med andra våningen, det var roligt och jag fick en fin bild på lillebror när man satt i bollhavet.

Och det där med Liseberg var väl lika bra för de hade stängt hela dan pga stormen.

Nätverksmöte med familjerätten!

Idag har vi haft nätverksmöte med familjerätten. Våra två handläggare kom hem till oss, och våra närmaste vänner var här också.

När jag skriver det här, kan jag inte hålla tårarna borta, inte för att jag är ledsen utan, av tacksamhet och glädje. Först och främst för att de kom 15.30 som är en himla knäpp tid, från Södertälje, från stan, från Sundbyberg m.m. bara för vår skull.

Sen..frågade handläggarna en massa frågor om oss, och då brast det för mig, så mycket fina ord om oss båda, det vi har byggt upp tillsammans, det vi har tillsammans, jag var tvungen att titta ner i knät för att inte börja gråta.. det var så fint, det hade jag aldrig väntat mig.

Ren och skär lycka känner jag nu, över att ha sådana fina vänner, som ställer upp för oss, det är bara underbart och känslosamt.

Ni är alla så unika och speciella i mitt liv, och jag är så tacksam och glad (..och gråtmild...) att ni finns hos mig och min familj.

Månsken!

För några nätter sedan var det månsken, det var så vackert, när jag var uppe på toa mitt i natten så lös månen in över golvet i badrummet, när man tittade upp mot månen så kändes himlen oändlig, så klar, så vacker. Jag öppnade fönstret en kort stund (det var iskallt) och luften var hög och klar, ett riktigt lyckorus, jag gick och lade mig igen med ett leende på läpparna.

I natt var det precis tvärt om, jag kunde inte sova, regnet slog mot fönstret, det var kolsvart ute, dimmigt, vår halv oranga gatljus utanför gör allting i en konstig färg.

Varje gång jag är uppe på natten tänker jag på Demjanas, när det är klart och månen är framme så känns det som vi är nära varandra, vi ser ju på samma måne.
När det är regnigt ute känns han så långt borta, jag tänker på hur det ser ut i Kaunas när det är regnigt och dimmigt, bara grått överallt.

Det är så tungt, så tungt att inte veta...livet går som på tomgång. Det tunga tar över ibland, och idag är en sån dag då allting bara känns som en lång uppförbacke.

Filmen handlar om Vaggan, ni vet vem demjanas är vid det här laget.

vardagsbestyr

På torsdag kommer familjerätten hit och har ett nätverksmöte, det skall bli intressant att se vad som händer där, jag känner mig inte orolig, men lite spänd, och faktum är... vi måste städa....storebrors rum får ju helst inte se ut så här...

Igår rensade jag massa papper på kylskåpsdörren, och jag stod länge och tittade på Demjanas, det här kortet är taget förra våren, då var han tre år, jag längtar så, om du bara visste Demjanas hur mycket jag tänker på dig och hur mycket planer vi har för ditt liv. Vi har ju till och med hittat en cykel åt dig.

Efter vårt nätverksmöte kan det inte vara så mycket kvar att titta på hos familjerätten tycker jag. De måste ha fått en bild över hur vi är och vad vi vill. det är bara att hoppas att våra tankar och planer har kommit fram men det tror jag, speciellt efter det att vi skickade våra erfarenheter av sjukvård och rehabilitering.

lugn helg!

Helgen var fullbokad med aktiviteter, men i torsdags fick jag ögoninflammation, ser ut som jag har festat och gråtit i 2 veckor, ögonen är illröda. det är så äckligt med ögoninflammation när ögonen varar.. blä..

Igår kräktes lillebror på dagis, så det var bara att hämta honom, så då föll hela helgplaneringen. Idag var vi bjudna till grannen som fyller år, och efter det skulle vi till stan och fira thomas mamma som fyller 75 år..men jag och lillebror stannade hemma, han har hög feber och har legat i soffan hela kvällen, och jag har knappt fått gå härifrån, så jag har suttit här i soffan och tittat på monsters vs aliens 3 ggr idag.

När Casper somnade så sorterade jag våra adoptionspapper, det blir en ganska stor bunt bara med informaton, urklipp, artiklar m.m. så jag har samlat alla papper i en stor mapp. jag måste köpa en pärm och sätta dem i det kommer att behövas!

Känner mig trött!

Jag har så mycket tankar, byråkrati, väntan, och på något sätt fokus på något som är i obestämd form, abstrakt, det går inte att ta på.

Det som går att ta på är fokus på Demjanas, en blond pojke som behöver en familj. Det är så lätt att glömma bort honom i alla diskussiioner med familjerätten.

Jag hade ett långt samtal med min mamma idag, säkert en timme, jag berättade om mitt djupsamtal med familjerätten, och vad jag tänkte och kände.. till slut frågade hon -Men är det bara de hårda delarna som de utreder? ...jag frågade vad menar du? -Kan de inte se att det finns ett barn med i bilden, känslor, längtan och en hängivenhet till Demjanas?

Och hon har ju rätt, hela denna utredning handlar bara om hårda fakta om oss som föräldrar, men Demjanas då? varför frågar de inget om honom?

Socialsekreteraren vill veta vad vi har för erfarenhet av handikappade barn?? Men kan hon bedömma de svar hon får av oss, är de relevanta? är hon insatt i problematiken med ett barn som har ryggmärgsbråck? Eller vilket neurologiskt handikapp som helst?

Hon är som sagt en socialsekreterare, ingen neurolog.

Vi har i det här fallet 2 st socialsekreterare där den ena är i 60 års åldern och den andra i 45 års åldern, den äldre verkar vilja göra allting by the book, den yngre frågar mycket mer relevanta frågor, men jag har svårt att tro att de kan någoting om barn med ett sådant handikapp som Demjanas.

Jag längtar efter honom, jag vill ta med mig leksaker som skall vara hans egna, leka med honom, pussla, läsa godnattsaga, visa honom hur man åker pulka, grilla korv i skogen...

Varför skulle inte vi duga som föräldrar?

stötta vaggan

Nu kan ni gå på bio! nästan Gratis!

Läs mer här: http://www.vaggan.se/files/vaggan_af.pdf

Mig träffar ni på Biografen i Göteborg! Där jag står med insamlingsbössa! säg lösenordet Demjanas :-)

Farsdag!

Torsdagens urladdning resulterade i att vi somnade kl. 21.30 i fredags, helt slut.

Gårdagen ägnades åt att handla skridskor till Linus och jag köpte ett par nya stövlar till mig själv, sen åt vi middag hemma hos våra vänner.

Idag är det fars dag, och jag skall snart ringa till min pappa och gratulera honom. Hade de bott här hade jag ordnat fika med tårta, men nu är det inte så, de bor ju i Göteborg.

Min man och Linus åkte på bio alldeles nyss, så det blir inget firande där heller. Jag och lillebror är hemma och fixar, vi har lagt in vår "gamla" vardagsrumsmatta igen efter det att den har varit på luftning i si sådär 6 månader :-) När Lillebror höll på att använjas med blöjan så kissade han på mattan ett par gånger, och trots skrubbning med såpa och ångtvätt, så försvann inde doften, men nu har vi fått bort det och mattan är åter igen på plats.

Under helgen har en ny plan smidits....vi måste få familjerätten att inse hur mycket vi har förberett oss på att Demjanas skall komma, och vilket nätverk vi har runtomkring oss, om det är så att vi har varit det minsta otydliga så skall jag i alla fall visa att vi har en plan

Imorgon skall jag skicka ett mail till alla kontakter jag har, nu skall här nätverkas.

Här kommer en bild på Demjanas från när vi var i Litauen sist, precis innan vi skulle åke hem, jag längtar så. :-(

Låååångt samtal.

Puh... i 3,5 timmar satt jag idag på djupintervju his familjerätten, man kan säga att jag känner mig som IQ fiskmås just nu.

Själva intervjun var inte så farlig som jag hade trott, det var intressant och tänkvärt, de frågade mycket om mina föräldrar och relationer, släktskap och naturligtvis om relationen till min man och till barnen.

Mycket om hur jag såg och uppfattade saker och ting genom livet och en hel del om livsåskådning.

När vi väl hade gått igenom hela intervjun så säger de ena att vårt fall är så speciellt, det är inte säkert att de kan bedömma det här utan socialnämndens hjälp, utan de kommer troligen att gå på de riktlinjer som finns. dvs avslag eftersom Thomas är för gammal.

Då frågade jag vad är det som skulle kunna göra att vi skulle kunna få ett medgivande utan att överklaga?

Att vi kan påvisa särskilda omständigheter, specifik utbildning eller erfarenhet med ett barn med det här handikappet.

hm.... om vi har varit på barnhemmet, träffat Demjanas 4 ggr, pratat med föreståndaren, sett hur det jobbar med honom, tagit reda på allt om hans handikapp, känt och klämt på honom, tagit del av hans journaler, pratat med neurolog här i Sverige, medvetet sökt kontakt med andra familjer med barn med samma handikapp, har man då inte kunskap så det räcker?

Thomas är ju dessutom undersköterska och naprapat och jobbar med rehabilitering .. i och för sig med vuxna friska människor, men ändå.

Nu ikväll.. läste dock jag det här på regeringens hemsida, ett nytt förslag på höjning av adoptions åldern.. det är goda nyheter, imorgon skall jag ringa han som har skrivit den :-)

http://www.riksdagen.se/webbnav/?nid=3120&doktyp=motion&bet=2011/12:So427

Dags för förändring!

Idag har jag nått mitt första delmål -5 kilo, det känns mycket bra, nått kilo till så är det en storlek mindre. Innan jag somnade igår så tänkte jag på allt som har hänt, och att jag måste fokusera på det som är bra, inte det som är dåligt, det är måste om man skall komma någon vart.

Så bort med alla dåliga tankar, in med lite nya tankar... och så kommer det ett foto på mig och Demjanas från i somras när jag besökte barnhemmet tillsammans med tre andra tjejjer och vi köpte glass till alla barnen. Lille plutten vad jag längtar efter dig.

Här skickar jag också en bild på en annan pojke som var väldigt förtjust i glass :-)

Oops!

Eftersom det blev en sån konstig vecka förra veckan, så hade jag helt och hållet förträngt att Förskolan var stängd idag, det var väl tur att jag kom på det när vi fortfarande var hemma och inte som förra gången när vi stod utanför dagis och såg att det var släckt överallt.

Men det passade ganska bra, för köket här såg ut som en krigszon, och i helgen fick vi en hel korg full av höstkantareller, så det blev till att städa ut köket och koka soppa på svampen.

Jag kan ju faktiskt jobba hemifrån till viss del, svara på mail m.m. men jag kommer inte åt våra bokningssystem dock, så jag måste in till jobbet en stund i eftermiddag.

Jag skrev klart min livsberättelse igår, jag har ändrat den massor av gånger, men nu får det vara bra, de får väl fråga om det är något som saknas.

En vanlig söndag!

Efter en lång söndagsfrukost, kändes det som vi kunde sätta lite fart igen efter snart en veckas chockartat stillestånd.

Vi pratade om att allt vi har varit med om det senaste året har varit jobbigt men nyttigt. Hur många familjer och par rensar ut sina dåliga relationer och bekantskaper, det hade vi nog inte heller gjort om vi inte hade varit tvungna, men så här efteråt så har det varit nyttigt, både för att växa inom sig själv, men också för att växa ihop. Vi klarar det här.

Jag har en fin man som har ett väldigt stort och öppet hjärta, jag är glad att jag tog steget och vågade ringa honom den där natten för 5 år sedan :-)

Reflektioner!

När man får ett besked som vi fick i måndags, så blir man ju ställd mot väggen ganska rejält. Vi blev ledsna..nej förtvivlade är ett bättre ord, och det kändes orättvist.

Idag 5 dagar senare, har vi hunnit prata igenom hela situationen och landat i en ny verklighet.

Hela det här är , det är mycket personliga känslor inblandade, men vi får inte glömma bort att huvudsaken är att Demjanas får en familj att växa upp i. Vi kan inte vara så egoistiska att vi sätter käppar i hjulet för en ev annan familj att adoptera honom, bara för att vi tycker att vi var först.

Om vi får ett medgivande från socialtjänsten så är det fantastiskt, men vi kan inte säga att vi KAN adoptera honom innan vi har fått medgivande.

Det kan ju bli så illa att vi inte får ett medgivande och har då den andra familjen tackat nej, så har ju inte Demjanas någon familj i alla fall.

Förstår ni?

Alltså är situationen nu så här, att vi kommer att gå igenom vår utredning och jobba utefter det, och när vi är klara får vi hoppas på att Demjanas fortfarande är ute för adoption.

Min man Thomas är fantastisk på det sättet, han kan tänka klart när han är pressad, det kan inte jag, jag får panik. Å andra sidan har jag lättare att skaka av mig saker än han... vilket team eller hur?

Rörigt!

Först och främst vill jag tacka för alla fina mail, sms och meddelande jag har fått, ni är så fina allihopa.

Efter onsdagens riktiga djupdykning i ledsamhetsträsket.. så åkte vi hela familjen på en minisemester in till Stockholm, gick på bio och såg smurfarna 3D (häftigt), tittade på Erik Saade i Gallerian, och till sist, åt vi middag på Hard Rock Café, det var en härlig dag även om det inte var den lyckligaste dagen i mitt liv. Vi sov över på Det nya Scandic hotellet

Grand Central på Kungsgatan, superfint, vi fick en svit. :-)

Idag åkte vi ut på Djurgården och gick på Polimuseét, det var värt ett besök, det fanns mycket att titta på och för barnen att göra. Vi skulle egentligen ha gått på Tekniska Museét men det var sån himla lång kö.

Här kommer en bild på mina små älsklingar

Igår när vi står inne på Gallerian, så ringer BFA och säger att nu är det klart, familjen i USA har skrivit på pappret och nu skall adoptionen legaliseras i USA, jag blir naturligtvis jätte ledsen igen, men samtidigt var det skönt att veta.

Idag när jag kommer hem så hittar jag ett mail från Litauen som säger att det inte alls är klart, familjen i USA har önskat ett barn från Litauen och Demjanas är en av dem som kommer att rekommenderas, men det är långt ifrån klart, och det behövs fler medicinska papper från barnhemmet innan de kan skickas till USA.

Vem kan jag lita på? vad är det som stämmer?

Ledsen!

Jag vet inte varför jag skriver egentligen, ingenting mer har hänt idag, men när det börjar sjunka in det som faktiskt håller på att hända, så känns det bara så fel.

Jag vet, jag vet, jag vet,  att jag inte får vara så egoistisk och bara tänka på oss, jag vill ju faktiskt Demjanas bästa, men jag har lagt 1 år 1 månad och 1 vecka på att vänta på att han skall komma, jag har sparat kläder i hans storlek, sparat böcker så att han kan lära sig namn på djur och leksaker.

Vi har gått 7 veckors adoptionsutbildning, gift oss, läst många böcker om adoption, letat i timmar på nätet om hans handikapp, ringt massor av människor för att få så mycket information som möjligt om hans möjligheter.

Vi har har blivit ransakade, dumförklarade, ifrågasatta och idiotförklarade för att vi vi vill adoptera en fantastisk pojke som råkar ha ett handikapp

Tillsammans har vi planerat ombyggnaden av huset, byte av barnens rum, tittat efter en ny större bil.

Byggt upp ett nätverk med fantastiska vänner och personer med anknytning till hans handikapp och med anknytning till Litauen

Hur skall jag någonsin kunna sluta tänka på honom?

Tom!

Imorse kom beskedet som jag både väntat på, och bävat för.

Först och främst, Demjanas mår bra..

men.. Han har blivit föreslagen för en familj i USA.

Jag vet att det är själviskt att säga att jag hoppas att de säger nej, men det är så jag känner.  Han förtjänar det bästa, och jag vet att vi kan ge honom det, men när vi inte har vår medgivande utredning klar så kan vi ju inte garantera att vi verkligen kan adoptera honom.

Efter att ha gråtit i ett par timmar så känner jag mig bara väldigt tom. Svårt att förklara, det som kommer upp i mitt huvud hela tiden är -Men han är ju vår pojke!

Eftersom ingen har velat adoptera honom på flera år, så kom det här verkligen som en chock, att någon annan familj dyker upp från ingenstans.

Sista ordet är inte sagt, men det känns väldigt tungt just nu, på många sätt.

Oroad!

Inget besked från BFA eller från adoptionsmyndigheten under dagen, det känns mycket olustigt och jag har ont i magen. Visst man skall inte måla f-n på väggen men någonting är ju fel helt klart!

Tänk om jag i alla fall kunde få veta om han mår bra, det skulle göra mig lugn för stunden.

Jag var och fikade hos min granne Ulla nu ikväll för att skingra tankarna, hon visade en video från Australian Idol, se den, glöm inte näsdukarna...

Det jag vill säga me den här är att man kan välja en väg där man ser det som är bra med en person, eller välja att se problemen. alla människor är värda ett bra liv

sömnlös!

Blev inte mycket sömn i natt, tankarna bara virvlar runt i en enda röra, tänker på worst scenario och tänker på om det bara är ett misstag.

Jag tänker på demjanas, ser hans lilla glada ansikte framför mig hela tiden.

Jag tänker på vilken psykisk press det är att vända in och ut på sig själva hos familjerätten, hos Thomas föräldrar, på allt som har förändrats sen vi sa de magiska 7 orden -Vi vill adoptera en pojke från Litauen.

Från det ögonblicket förändrades allt, låter kanske dramatiskt, men det var så. Vissa reagerade med att tycka det var jätte roligt,andra med oro, men framför allt det som är jobbigt, är den ilska och oförstående vi har mött.

Jag vill påminna er alla om att det handlar om ett barn som inte har valt den situationen han är i, han har ingen som står vid hans sida och för hans talan i livet. Han har ingen som strider just för hans sak.

Men han har en familj här på andra sidan havet som mer än gärna skulle vilja vara de som står vid hans sida genom livet och ser till att han får de bästa förutsätningarna till ett bra och innehållsrikt liv.

När klockan är 10 är det jag som hänger på låset till BFA, jag vill veta.