Idag 5 dagar senare, har vi hunnit prata igenom hela situationen och landat i en ny verklighet.
Hela det här är , det är mycket personliga känslor inblandade, men vi får inte glömma bort att huvudsaken är att Demjanas får en familj att växa upp i. Vi kan inte vara så egoistiska att vi sätter käppar i hjulet för en ev annan familj att adoptera honom, bara för att vi tycker att vi var först.
Om vi får ett medgivande från socialtjänsten så är det fantastiskt, men vi kan inte säga att vi KAN adoptera honom innan vi har fått medgivande.
Det kan ju bli så illa att vi inte får ett medgivande och har då den andra familjen tackat nej, så har ju inte Demjanas någon familj i alla fall.
Förstår ni?
Alltså är situationen nu så här, att vi kommer att gå igenom vår utredning och jobba utefter det, och när vi är klara får vi hoppas på att Demjanas fortfarande är ute för adoption.
Min man Thomas är fantastisk på det sättet, han kan tänka klart när han är pressad, det kan inte jag, jag får panik. Å andra sidan har jag lättare att skaka av mig saker än han... vilket team eller hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar