Vi föll på mållinjen!

Lika bra som det kändes när jag skrev det förra inlägget, lika dåligt känns det nu ett par dagar efter.

Tydligen är det så att under jul och nyårshelgen har den amerikanska familjen tackat ja till att adoptera Demjanas.


14 månaders förberedelser, tankar, önskan, längtan, skall stoppas undan i en låda med minnen, vi skall bara glömma,sluta längta, gå vidare med vårt liv?

Tårarna är slut, det gör bara ont

Hur skall jag någonsin kunna sluta att längta efter honom? hans knubbiga små händer, hans klara blåa pigga ögon.

Han kallade ju mig för mamma!

En andra chans!

Ikväll var det dags för Tv programmet en andra chans igen, om man ser det så kan man inte undvika att bli berörd. Det är levnadshistorier och livsöden som är så unika och speciella.  Jag brukar alltid bryta ihop under programmat, tänker på Demjanas, och hur hans liv kommer att se ut i framtiden om vi inte får adoptera honom. Alla människor behöver en andra chans, och det är vi villiga att ge Demjanas i vår familj, glöm inte det socialnämnden!

Thomas tar alltid min hand och så sitter vi och snyftar en stund, och faktiskt, om man inte försöker hejda gråten utan låter det bara komma, så känns det som en befrielse, en slags rening från alla sorgliga känslor.