Äntligen!

Idag, äntligen låg det ett brev från kommunen, kallelse till samtal.

Det är ju både med glädje och vånda att veta att det är nu det börjar, bedömningen av vår familj, om vi är lämpliga adoptivföräldrar eller inte. Samtidigt glädje över att processen är igång.

Flygbiljetterna är dessutom bokade för att åka till Litauen nästa helg, det ser jag fram emot.
Då är det 5 månad vi träffades sist, det känns som en evighet, han är 5 månader äldre, han förstår mer, han har vuxit lite till. Det kommer att vara både glädje och sorg att besöka barnhemmet, helt klart. Men denna gången åker vi båda två, det känns bra, vi har mycket att prata om och det skall bli skönt att få vara bara vi två under 48 timmar.

Och.. Idag firar vi 5 år tillsammans, tänk va tiden går fort när man har roligt :-)

Ny energi!

Det är jobbigt att vänta på att kommunen skall ringa, jag har redan skickat ett mail till dem och sagt att det finns faktiskt ett barn som väntar där på andra sidan havet, som blir äldre och äldre!

men jag har inte fått något svar!..

Igår fick jag höra att det finns en rekommendation på att det skall vara max 3 månader från ansökan kommer till kommunen fram tills medgivandeutredningen startar... vi har väntat i mer än 4 månader.

jag väntar denna veckan ut, sen ringer jag till dem, vi måste ju i alla fall kunna få ett svar om hur länge vi skall vänta.

Det här med julen ligger som en våt vante över mig, vi har fått erbjudande från våra vänner att fira med dem, och det är ju jätte roligt, men jag skulle helst bara vilja åka någon annanstans.

Jobb för Vaggan!

Jag jobbar ju idiellet för stiftelsen Vaggan, jag gillar styrelsen och sammansättningen och framför allt att 100% av intjänade pengar går direkt till barnhemmet, inga feta löner betalas ut i arvode.

I förrgår åkte jag till Umeå och pratade om Vaggan i Böleängskyrkan, det var ett möte som skulle va som ett tack till alla sponsorer som har sponsrat Vaggan med pengar och saker, men det var inte så många som kom, men när jag stod där och pratade så inser jag att det är ju det här jag skall syssla med, att informera, prata kan jag ju..hur mycket som helst, men just att informera är ju min grej faktiskt!

Jag visade bilder på Demjanas och pratade om han som MIN!  det kändes bra även om det inte riktigt är sanning än!

Pernilla som är projektledare i Umeå är en jätte duktig tjej, hon har samlat in hur mycket som helst, och jag är så glad att hon är med i Vagganfamiljen nu, tillsammans blir vi ett jätte bra team!

Otålig väntan.

Nu har vi väntat sen i maj på att få börja får medgivandeutredning, på kommunen säger de att de har kö.. Ja visst men det är snart ett halvår. Ett viktigt halvår för Demjanas där han kunde ha fått komma till en familj och påbörja sitt nya liv. För barnens bästa sägs det...nja...men vad är det då som tar sån tid?h För ett barn som är snart 5 år så är varje månad viktig, med tanke på att han skall börja skolan om mindre än 2 år. Jag har i alla fall bokat nya flygbiljetter till Kaunas, vi åker i början av oktober, det skall bli skönt att få träffa honom igen, och att få en pratstund med läkaren och få några handfasta råd om hur vi skall göra framöver.

Besök på barnhemmet i Juni!

Eftersom våren passerade förbi ganska snabbt så kändes det som ett bra beslut att åka dit i juni tillsammans med 3 andra tjejjer som var intresserade av barnhemmet.

Vi åkte med Ryanair från skavsta direkt till Kaunas, vilket är supersmidigt, jag hoppas att den linjen får vara kvar länge till :-)

Det är alltid en anspänning när man skall träffa någon som man tycker mycket om, som man inte har träffat på ett tag, och eftersom jag hade tre andra med mig så kunde jag ju inte rusa upp till tredje våningen där han bor på en gång utan gå med dem genom hela barnhemmet.
När vi väl kom till tredjevåningen så höll jagl på att börja gråta när jag till sist träffade honom, det var så himla starkt.

Han hade växt så mycket på längden, man såg det på en gång, det är svårt att avgöra exakt hur lång han är men det måste vara ca 110 cm.

vi var ute i parken och han satt i mitt knä, han ville gunga och det var bra att se han röra sig , han är ganska ostadig när han sitter och gungar, de skulle behöva ha en annan slags gunga till barnen där, jag skall se om vi kan fixa det! Är det någon som har några ingångar på HAGS?   http://www.hags.se/

vi var där i ca 3 timmar innan det var dags för barnen att äta, Innan maten fick alla barn tvätta händerna, byta om till myskläder då fick jag också se hur de tömmer hans kateter, intressant det har jag aldrig sett förut. För efter maten så sover barnen en stund, de som är större vilar men de andra sover ett par timmar. Att vara i den stojjiga miljön från morgon till kväll, som kan jämföras som att bo på ett dagis, gör barnen trötta.

dagen därpå åkte vi tillbaka till barnhemmet och vi hade köpt med oss glass till alla barnen... men vi glömde att ta med oss en hushållsrulle, gu va kletigt, flera av barnen speciellt de med downs syndrom, tyckte det var jätte läskigt med det kalla mot läpparna. En pojke med alkoholsyndrom stoppade sin glass i ansiktet på en av de andra barnen.  :-)

Det var ett jätte roligt besök, det var härligt att se att de faktiskt har det ganska bra där, det går ju inte att jämföra med att bo i en familj, men barnen är hela och rena och får mat och omsorg.

Jag behöver väl inte säga hur det kändes att åka därifrån, eller hur?  då kom tårarna och jag kände på något sätt att jag svek honom som åkte därifrån utan att ta honom med, även om jag vet att det inte är möjligt ännu.

Goa barn leker utomhus och äter glass!

Föräldrautbildningen...

Jag vet inte varför den kallas för föräldrautbildnng för de flesta som var med var redan föräldrar. adoptionsutbildning hade varit mer lämpligt tycker jag.

hur var nu utbildningen?

Ja den var bra, men den största behållningen var faktiskt alla de fantastiska människor som var med och deras kamp till att få ett barn, jag kan ju säga att jag blev mycket mer ödmjukare för de som Har svårt att få barn efter att ha hört deras berättelser. Det är en ynnest att ha kunnat få två egna barn, det måste jag säga.

Läraren var en nitisk socialtant som jobbat sen 1982..jag blev inte bara arg på henne utan ledsen och kände mig förnedrad flera gånger av hennes syn på adoptivföräldrar och det var skönt att alla deltagare kände samma sak.

Det som var bra med utbildningen var att vi fick se olika möjligheters och problem som kunde uppstå med en adoption, problem som man kanske inte tänkte på som tex anknytning, eller att barnen har en stor sorg när de kommer.

Jag har kontakt med en familj som bor i Göteborg som har adopterat en 6 årig handikappad flicka, hon säger att det man tror är jobbigt kommer inte att bli det utan det är andra saker som man kanske inte har tänkt på.

Lite fakta om Demjanas.

Demjanas sitter alltså i rullstol, han har ryggmärgsbråck, som sitter ganska långt ner i ryggen, vilket är bra, han har full rörlighet i armar och i ryggen, och jag ser att han kan röra lite på benen, men det är svårt att avgöra hur mycket.  I Litauen gör man så gott man kan, nevrologen på barnhemmet är jätte duktig men det saknas resurser till att ge löpande habilitering och framför allt saknar Demjanas någon som kan strida för hans sak.

Vi hoppas och tror att han kanske kan komma att kunna stå upp, med lite träning och kanske skenor på benen även att gå, men han kommer aldrig att bli någon marathonlöpare, det är ett som är säkert :-)

I stort sätt alla barn som har ryggmärgsbråck får även hydrocefalus (vattenskalle) men det är något som man idag ordnar ganska enkelt genom att leda en dränering från huvudet ner till magen för att få bort vätskan från huvudet.

I övrigt är han en glad skit, som har lätt att ta för sig, han är positiv och underbar på alla sätt och vis!

Slutet på det ena och början på någonting annat!

Vi förstod att så fort vi hade sagt ja i våra hjärtan till adoptionen av Demjanas, så skulle vår relation till alla runt omkring oss förändras för evigt!

Våra vänner (tack och lov för dem) har varit väldigt lojala, visst, de har frågar, ifrågasatt och undrat men de har i alla fall inte idiotförklarat oss vilket andra har gjort.

Både för mig och Thomas som ha egna företag, alltid har levererat, alltid kämpat, aldrig gett upp så blev reaktionerna från vissa i våra familjer väldigt svåra att bemöta och förstå.

När året 2010 tog slut firade vi det tillsammans med våra vänner Ann Sofie och Martin, vi skålade vid tolvslaget, och log mot varandra och sa att det kan ju inte bli värre.

...men det blev värre, speciellt för thomas som blev ifrågasatt på ett väldigt smärtsamt sätt av sina föräldrar.  vi gick med på medling tillsammans med hans syster i mars, men det hjälpte inte, det blev inte bättre. Men vi har tagit hjälp av en samtalsteraput för att försöka förstå hur man skall möta hans föräldrar, det har fungerat. Thomas har släppt taget och slutat att ens försöka förstå hans föräldrar, vi får acceptera att vissa människor går bara inte att förstå sig på.

I april åkte vi till Mallorca som vanligt, denna gången kom vi hem som gifta, vi gifte oss på stranden i Al Canada med bara några få av släkt och vänner med, det var en underbar dag, och för oss var det här det rätta sättet, på Mallorca som är en stor del av vårt liv.
Bilden är tagen tillsammans med våra vänner Toni och Börje, och Thomas längst till höger!

Hur allting började!

I september 2010 reste jag till Kaunas med Stiftelsen Vaggan på en visningsresa för deras sponsorer.  Det gamla barnhemmet hade fått en helt nytt utseende och det var verkligen underbart att se utvecklingen från det att jag var där 2006.

På översta våningen på barnhemmet bor de stora barnen..eller rättare sagt de som har passerat 3 år.

På en gång rullar en liten pojke i rullstol fram till mig, han var blond och blåögd och ett fantastiskt leende. Han tog min hand och bugade och sa Goddag!  Jag blev alldeles kall/varm om vart annat, den där lilla pojken var så lik mina egna två barn och mitt hjärta kände på en gång, den där pojken är min. Det var kärlek på en gång, ingen tvekan, jag såg inte ens rullstolen, jag såg bara han en liten charmig pojke på 3 1/2 år.

Vi åkte hem till Sverige och jag kunde inte sluta tänka på den där lille pojken, jag drömde om honom, jag letade information om hans handikapp m.m. och jag betedde mig nog väldigt konstigt för min sambo frågade till slut -skall du berätta vad det är eller?

och.. då var jag tvungen att berätta vad jag kände.. det var ju inte så lätt, att säga... hörru du jag träffade en pojke som jag ville ta med mig hem.  Det konstiga var att han inte reagerade så starkt som jag trodde utan snarare.. ok.. hur gör vi nu? vi pratade mycket de där följande veckorna, om allt och inget, ingen stress bara en massa sena kvällssamtal om vad vi ville med våra liv. Hur ett barn till skulle förändra och berika vår familj och vilka problem som skulle uppstå.

2 månader senare, i slutet av november åkte jag och thomas till Kaunas för att träffa Demjanas och även för min sambo blev det här kärlek vid första ögonkastet. och vi åkte hem alldeles överväldigade av känslor, och vi bestämde oss för att inte säga någonting till någon förrän vi hade bestämt oss..