Kaos!

Precis när jag skall gå irån jobbet idag för att träffa familjerätten, så fick jag ett mail från adoptionsorganisationen, som löd så här..  Jag vill bara att ni skall veta att Demjanas inte längre är aktuell för adoption, enligt de Litauiska myndigheterna.

Jag vet inte vad jag skall tro, jag ringde till BFA som vi har haft kontakt med, men där var bara telefonsvarare. Jag ringde till barnhemsföreståndaren på barnhemmet men de har helgdag idag, jag fick ren och skär panik, ville bara ställa mig mitt på gatan och skrika.  Vad är det som är fel? tankarna skenade ju vilt från det att han hade blivit hämtad av sin mamma till att han har råkat ut för något hemskt!

Mötet på familjerätten blev ju inte så roligt, jag kunde inte koncentrera mig och socialsekreteraren ifrågasatte igen thomas ålder som om det var att han snart skulle gå i pension, jag blev bara väldigt trött mitt i alltihopa och kände hur hopplösheten bara rann över mig.

Fortfarande inget besked, det är säkert ingenting, men jag käner mig ändå orolig.

den perfekta familjen?

I veckan har jag mailat fram och tillbaka med ett par andra familjer som också vill adoptera, och alla stöter på ungefär samma problem i sina medgivande utredningar, det är aldrig tillräckligt bra vi är för gamla, en annan familj för unga.

Jag och min man tillsammans tjänar för lite, för att vi har valt att inte jobba heltid någon av oss.  En annan familj tjänar jätte bra men har blivit ifrågasatta att de jobbar för mycket.

Ett annat par säger att de har blivit ifrågasatta om de har tillräckligt med erfarenhet med barn för att kunna adoptera, vi har redan två barn och har blivit ifrågasatta om vi orkar med ett till..

Vad är det som utmärker en "perfekt" adoptivfamilj

Inget bråk, ständig lycka, god ekonomi, inte jobba för mycket, inga lik i garderoben, inga ungdomssynder, eventuella tidigare barn skall vara exemplariska, ingen taskig barndom för föräldrarna.

det är ju omöjligt!

Den här familjen är ju perfekt på ytan..

Melindas familj...döljer år av drogmissbruk, otrohet och annat.

Är det då inte bättre med en familj som har lite skavanker men ändå har en sund syn på familjelivet och respekterar varandra och andra precis som de är?

Pusselbitar!

Denna vecka har det varit mycket småbitar som har fallit på plats, en av de saker som vi har haft funderingar om är hur vi skall bygga om  badrummet så att det funkar att komma in med en rullstol.

Vi behöver ju renovera vårt badrum ändå det är orginal från 1975  gahhhhh.. fruktansvärt med brun matta och en läskig duschkabin. :-(

vi vill göra det större,men vi måste på något sätt ha en dusch kabin och idag träffade jag en kille som kunde hjälpa mig att formgjuta en Shower Tray, vet inte hur man skall översätta det men en bricka istället för ett dusch kar som annars blir alldeles för litet. ni ser vad jag menar här nedan.

Vi vill ju ha ett snyggt badrum även om det skall vara handikappanpassat.

Hang ups!

Jag kan inte få den där livisberättelsen ur minnet, jag skriver, suddar, skriver.... trots att jag tycker att mitt liv inte har varit så jätte innehållsrikt, så har jag faktiskt gjort en hel del, och det var länge sen jag satt ner och försökte komma ihåg allting.

Det är tur att jag har dagböcker som ger mig minnet tillbaka, ibland tänker jag när jag läser dem, undra vem jag skriver om.... och så är det mig själv, jag glömmer så himla mycket eller så är det väl naturligt att inte komma ihåg allt.

Det svåraste kommer att vara att skriva nyanserat om min skilsmässa, det berör mig fortfarande även om vi nu för tiden är goda vänner.

Nu är det verkligen höst, jag håller på att rota fram alla mina ljusstakar så jag kan tända lite ljus, det är så mysigt.

Imorgon fyller maken år, storebror har köpt.......ähh det kan jag ju inte skriva här föresten, om han nu läder detta :-)

Åhh så vackert!

När jag cyklar på mornarna till jobbet så är det så vackert. och imorse var det både sol och dimma, det var så fint. Hösten är ett på ett sätt min favoritårstid, när jag går runt sjön är det tyst, inga barnfamiljer som badar, möter nästan aldrig någon, det är underbart.  Bilden ovan är tagen i Nynäshamn i morse av en kompis som jobbar där.

Mina tankar just nu går åt till att skriva min livsberättelse för medgivandeutredningen, det är väl mycket som skall vara med i den så det gäller att man tänker till.

En sak som jag funderat mycket på är hur jag reflekterar över min barndom, problem som uppstått, vem som tröstade mig när det var jobbigt.

Jag kan inte minnas att det var något som var jobbigt, vi lekte, och lekte och lekte, vi gjorde inte så mycket annat, det var verkligen en skyddad verkstad på vår gata, min uppväxt var kanon.

Visset väder!

I förra veckan var en bekant på besök på barnhemmet och träffade då Demjanas, som för dagen hade feber och var sjuk och fick ligga till sängs.

Trots febern så var han ju lika glad och framåt och frågade glatt vem besökaren var.

Tolken berättade att hon hette Johanna och att hon kom från Sverige!

Demjanas sa snabbt!  -Jag skall flytta till Sverige.

Mitt hjärta bara snörpte ihop sig när hon berättade det och jag kunde inte hålla borta tårarna, det blev bara för mycket för mig.  Lilla lilla hjärtat så många tankar du har och så klok du är, varför skall du behöva sitta där på andra sidan havet och vänta, när du skulle kunna vara hemma med oss och äta lördagsgodis och leka med lego, en helt vanlig lördag i en helt vanlig familj.

Tänk ett barn som har bott på barnhem har aldrig fått vara med och slänga skräp på tippen, plockat blåbär, inte kastat stenar i sjön, inte fått vakna med tårta på sängen på sin födelsedag, eller som en annan adoptionsfamilj berättade, dricka läsk med isbitar i.

Ibland kommer det bara över mig alla de där tankarna, saknad, och ledsamhet över den ovissa tiden som är framför oss.

fredagsmys!

Idag har det varit en mycket mer positiv dag.  Jag och maken satt länge och pratade igår kväll och vi bestämde oss för att inte lägga krut på det som är dåligt, utan det som är bra.

Eftersom vi vill vara säkra på att ingenting skall vara mot oss i bedömningen av oss så har jag börjat gå på diet, det är önskvärt från min sida att jag går ner 12 kilo, och det bör jag göra ganska snabbt.

Eftersom maken är på en middag idag så åt jag och barnen tacos. Av en kompis fick jag tipset att man kan ha romansallad istället för fajitas bröd, och det var faktiskt riktigt gott.. och mycket nyttigare.

ha en fin kväll, själv skall vi fortsätta på vårt 1000 bitars pussel, vet inte vems förslag det var att köpa det ;-)
det är i alla fall alldeles för svårt.

bara för mycket!

Vår socialtant var faktiskt riktigt trevlig, hur mycket "vår" man nu kan kalla henne, hon hade till och med humor.

Hon va riktigt påläst och hade gjort en del research..vilket var intressant hur mycket information socialtjänsten faktiskt kan få ut om oss. Naturligtvis massor av frågor, vi fick berätta om oss själva och lite ditt och datt..

Strax innan vi skiljdes åt så sa hon att det fanns en notering om ett samtal från en viss person i vår närmaste familj som hade sagt att hon va orolig för vår familj. Och att hon minsann inte orkade med ett barn till.

jag visste inte om jag skulle gråta eller skratta, men både jag och mannen blev ganska förvånade, för det innebär att hon har lämnat makens personnummer i kontakt med familjerätten när hon ringde och uttryckte sina synpunkter....

Om man vill såra någon, så gör man verkligen så, om man vill förstöra så gör man så..jag låter resten vara osagt, men ni kan säkert läsa min nuvarande sinnesstämning mellan raderna.

God natt. klockan är strax efter 9 och jag känner mig helt slut.

Tick tack!

Klockan kryper fram....jag både vill och inte att klockan skall gå snabbt, idag på Facebook skrev jag så här, ganska kryptiskt kanske, men känns så.

Idag är dagen, då gårdagen skall uppdagas, så att morgondagen kan dagas, och våra dagdrömmar kan går ur daga! :-)

Svårt med koncentrationen, ständigt kissenödig, hungrig, inte hungrig, orolig, frånvarande, fryser

Det är idag vi skall till Familjerätten på samtal, jag vet inte vad jag är rädd för egentligen, men hur trevligt är det när någon skall syna ens familjekonstellation, hela ens liv m.m. ingenting som man önskar att någon gjorde. Jag är stolt över vår familj och vad vi har åstakommit, men tänk om inte familjerätten tycker det?

skickar med en bild från i våras på Mallorca, det är något att längta till, och värma sig med när det är höst!

Tid att reflektera!

Nu är det bara några dagar kvar innan vi skall på vårt första medgivandeutredningsmöte. Det känns som en berg och dalbana, från det högsta höjderna till de djupaste dalarna. Lycka och förtvivlan om vart annat.

Båda är nervösa och det känns och syns, irritation, sorgsenhet, inbundenhet hos oss båda.  det som tidigare kändes så rätt, känns nu ouppnårligt.

I lördags var det en späckad dag, med flera aktiviteter, och till slut var jag bara tvungen att sätta mig ner och ta det lite lugnt, samla tankarna.  Jag tog fram kameran och fotade lite löv och annat. Det var så vackert ute vid Österhaninge kyrka.

Jag satte mig bara ner på en parkbänk och funderade ett tag, lät tankarna bara komma och gå, det är ett bra sätt att få saker och ting ur huvudet, att låta tankarna komma till en, så försvinner de oftast efter ett tag.

Jag är absolut inte en sorgsen människa, jag tycker att jag är en glad skit, men just nu känner jag att jag har väldigt lätt till gråt, och jag känner mig svag och stark på samma gång.

Tjejmiddag!

Igår var jag ute på tjejmiddag, och det var trevligt, eftersom det var fredag var de flesta ganska trötta vid 22.30 ..så även jag, så jag tog en taxi hem..istället för att sätta mig på bussen...och gå genom centrum själv.. No way!

naturligtvis var det mycket frågor om adoptionen, vissa befogade, andra vet jag nte hur jag skall ställa mig till.

1. Att adoptera Demjanas är ingen god gärning..eller välgärning, det handlar om kärleken till ett barn.

2. ja vi får betala lika mycket för honom som för ett barn utan handikapp, det finns ingen rea på barn!

3. uttala Er inte om att man inte kan älska sitt adopterade barn lika mycket som sina biologiska barn. Vad är det för fel på att bara älska, måste man bedömma graderna i sin "älsklighet"?

4. Lita på vårt omdöme, tro inte en massa saker, fråga istället...vi pratar om ett litet barn, där vi 90% av tiden kommer att fungera som en vanlig familj, 10% av tiden som en ovanlig familj med sjukhus besök m.m.

Tack Kära Fia och Helena för att ni finns, och ser det här med adoptionen med öppna ögon, det betyder oändligt mycket för mig.

En andra chans!

Ikväll var det dags för Tv programmet en andra chans igen, om man ser det så kan man inte undvika att bli berörd. Det är levnadshistorier och livsöden som är så unika och speciella.  Jag brukar alltid bryta ihop under programmat, tänker på Demjanas, och hur hans liv kommer att se ut i framtiden om vi inte får adoptera honom. Alla människor behöver en andra chans, och det är vi villiga att ge Demjanas i vår familj, glöm inte det socialnämnden!

Thomas tar alltid min hand och så sitter vi och snyftar en stund, och faktiskt, om man inte försöker hejda gråten utan låter det bara komma, så känns det som en befrielse, en slags rening från alla sorgliga känslor.

Bok om Ryggmärgsbråck!

När vi var på barnhemmet fick vi en bok om föreståndaren som handlar om barn med ryggmärgsbråck, men den är ju på Litauiska, så det är liksom lite svårt att förstå, men igår så försökte jag översätta lite om tex socialt beteende för barn med Hydrocefalus och ryggmärgsbråck.  och det är verkligen intressanta observationer..

Tacka vet jag Google translate.. vad skulle jag göra utan dem.

En vanlig dag!

Både lillebror och storebror är inne i en riktig kramig period, och jag passar på.. kramas så mycket jag kan för den kan vara över när som helst :-)

Idag när jag hämtade på dagis så var Lillebror ganska trött, han hade varit ute hela dan i solen, så när vi kom hem så vile han se på en film medans jag lagade mat, helt ok för min del.

Jag gjorde potatismos och stekte falukorv, men tyvärr fanns det kanske bara 10 potatisar kvar så det blev inte så mycket.

Jag slevade upp en stor hög till storebror och en lite mindre till lillebror, vips så var det slut, och båda ville ha mer. och då fanns det inget kvar till mig, men båda barnen var mätta och glada.. och jag fick mig 2 faulkorvsbitar som blev kvar....(maken fick ingenting :-) )

jag satte mig i soffan med lillebror, han kröp upp i mitt knä, jag lade mig ner och han kröp upp ännu mer...myste, sen reste han på sig, sprang och hämtade en filt och så låg vi där tillsammans under den...och somnade några minuter båda två... åhh så underbart.. jag njöt varenda sekund.

sen var det dags för läxläsning och dusch för barnen och vips så var klockan 8.

dagarna går för fort, bäst att passa på att njuta.

Koncentration!

Min kollega är hemma med sjukt barn idag, jag är ensam på kontoret, telefonerna ringer och kan inte koncentrera mig, jag tänker på allt och inget, tänker på en sak som Demjanas sa den första dagen  -skall vi åka till Sverige nu?

Jag försöker tänka mig in i hans situation, hur mycket förstår en 4 åring? hur tänker han så här dagarna efter?  Undrar han var vi tog vägen, tänker han på oss?

Han kom ju ihåg mig när vi sågs, då hade vi ju inte setts på 5 månader, åh alla dessa tankar gör mig tokig!

I korridoren på barnhemmet står det en lång rad med skåp, sådana skåp som finns i skolan, fast dessa är gjorda i trä.

I Demjanas skåp ligger det en del kläder, hans cykelhandskar som vi gav honom, och en och annan leksak som han fått genom åren.  det är allt han äger.  en svindlande tanke när mina barn har vars ett rum fullt med prylar, kläder och minnen från hela sitt liv.

Jag tog en bild på skåpet, för det var ett foto på Demjanas när han var liten

Känns tungt just nu!

Demjanas är en smart kille, han vet när han skall lägga in charmoffensiv och det gjorde han när det kom andra barn mellan honom och oss, han tog med oss in till hans rum, som han delar med 2 andra barn, och visade oss var han sover, se nedan.

Jag förstår nu efter andra dagen på barnhemmet att de måste ha berättat för Demjanas att vi är hans mamma och pappa, jag tyckte inte om det, vad händer om vi inte får adoptera??? jag berättade detta för barnläkaren att jag inte ville att de ger honom hopp och om det mot förmodan inte blir som vi vill så måste ju han bli otroligt förvirrad.  Å andra sidan så visade han verkligen att han ville att vi skulle vara bara med honom.

Barnhemsbarn är smarta, de vet på något sätt att de måste charma en vuxen.  hemskt när man tänker efter, men å andra sidan är det nog en överlevnadsinstinkt.

I lördags när vi skulle åka hem så åkte vi en stund till barnhemmet för att vi hade lovat att komma tillbaka för att säga hejdå, men jag hade en klump i magen när vi åkte dit, jag vet hur jobbigt det är att säga hejdå.

Demjanas kände det nog på sig för han tog min mobiltelefon och dängde den i golvet ett par gånger, och tittade sen på mig hur jag skulle reagera, jag bad om telefonen, men han gav mig den inte.

När vi var tvungna att gå så översatte jag en mening (med hjälp av min parlör) till en av personalen att vi var tvungna att åka till flygplatsen, och hon sa till Demjanas att vi var tvungna att åka hem till Sverige.

Han reagerade genom att sätta sig med ryggen mot oss, och ville inte ge mig en kram, men jag tog en kram av honom och vände mig om och gick, då kom han rullande efter mig ut i korridoren och tittade förundrat på mig men sa inget.  då gick jag tillbaka till honom och satte mig på huk och tog hans hand och sa att jag kommer snart tillbaka.  Även om han säkert inte förstod vad jag sa, så måste han ha sett hur ledsen jag var.

Det gjorde så ont i magen, nästan som jag ville kräkas när jag kom ut, jag kände mig alldeles orkeslös, och satt länge bilen innan vi körde därifrån. Thomas sa inte så mycket, han sa bara att du vet att vi måste göra så här..

Hans reaktion kom när vi hade landat hemma i Sverige, då var han helt slut, somnade i bilen.

Jag önskar ingen att känna samma hopplöshet som vi båda kände när vi lämnade honom där, hans förundrande blick när vi gick därifrån kommer att vara med mig alltid.

Besök på barnhemmet!

Igår kom vi till Kaunas, men barnhemsföreståndaren var upptagen igår så vi fick inte komma dit förrän idag.

Jag var så spänd och hade ont i magen när vi körde dit, det är så mycket känslor och tankar som rör sig i huvudet.

Men när vi kom dit, klev in i lekrummet så vände sig Demjanas om och sa Mama...eh jag visste inte vad jag skulle säga, blev alldeles gråtfärdig och gick fram och kramade om honom hårt, underbart. han rullade fram till Thomas och gav han en kram också.  det kändes bra!

Idag fick vi se hur Demjanas kröp på golvet. Han tycker om att vara på golvet att leka, men det är svårt eftersom vissa av de andra barnen har alkoholsyndrom och går rakt över honom eller på det som han leker med.

Flera detaljer har fallit på plats idag och vi har fått svar på många frågor, skönt!

När barnen skulle äta lunch, så gick vi därifrån eftersom de efter det skall sova en stund.  då åkte vi till ett jätte stort shoppingcenter i Kaunas som heter Metropolis, det är det lyxigaste och häftigaste shoppingcentret jag har sett, har varit där flera gånger tidigare och man hittar alltid nya grejjer att titta på.

Kontrasten blir dock ganska slående 15 min från Akropolis, finns en stadsdel som heter Viljampole där barnhemmet ligger med gamla slitna träruckel, gator som man får kryssa mellan hålen i gatan och en massa skrotbilar som står efter vägarna. Trådbussar eller ännu värre, gamla slitna SL bussar som har fått ett nytt hem

I Akropolis finns många häftiga restauranger, idag åt vi asiatiskt till lunch fint som tusan, dumplings och kyckling med cashewnötter till en kostnad av totalt 85:- för 2 personer, och då tog vi nästan det dyraste som fanns.

Jag har tagit en del bilder på barnhemmet men jag glömde sladden till kameran så ni får vänta på dem till imorgon när vi kommer hem!

Längtan!

Jag känner att jag drunknar i information, jag har en tjock A4 skrivbok som jag samlar all information i, inklistrade post it lappar med kontakter och ord som man bör komma ihåg.  Tänk den dagen vi skall ha kontakt med myndigheter m.m. kopior på ditten och datten :-)

Jag har haft lite kontakt med en tjej som skall adoptera en annan pojke från samma barnhem, och som åker dit om två veckor. Åhh jag kan känna hur stor förväntningarna är och att det måste vara olidligt att vänta på ett barn som redan finns och som bara är där och väntar!  Lycka till J, jag skall fota er lilla pojke när jag åker dit och skicka pronto, så ni får färska foton på honom.

Jag vet ju hur vi känner och vi har ju redan träffat Demjanas flera gånger redan, och det är ju som en känslomässig berg och dalbana, i alla fall analyserar varje detalj i bilderna jag får från barnhemmet.. :-)

Nu syns det inte så bra men han har på sig ett par cykelvantar som vi köpte till honom för att han skulle slippa hålla i hjulen på sin lilla rullstol, de har han på sig hela tiden.  Nya fina vintercykelhandskar skall levereras till honom på torsdag.. det gör ont i mitt hjärta, jag längtar så.

En härlig söndag!

I morse när jag nästan var vaken tänkte jag att -Vad är det vi MÅSTE göra idag?

INGENTING!  ingenting är planerat, det är ju värsta lyxen.. Långfrukost, läsa SvD, prata om världsliga saker som var man köper en borttappad legobit. eller om Angela Merckel tog rätt beslut om att hjälpa Grekland igen med pengar.  Våra frukost pratstunder spänner ganska vitt mellan det ena och det andra, det är roligt.

Igår hade storebror sitt bowlingkalas, det var superskönt att slippa och ha alla 13 barnen här hemma, men sen följde 2 kompisar med honom hem.

Resultatet ser du här nedan :-)

Ganska rörigt eller hur?  så idag blev det totalsanering av rummet.  Men det har varit värre, när storebror fyllde 3 år, så fick han ett rör med choklad smarties, som någon av barnen hällde ut på golvet i hans rum...det var en utmaning att städa hans rum kan jag meddela :-)

Nu skall vi dricka kaffe i solen och sen klippa gräsmattan... och njuta av att inte göra någonting ;-)