Känns tungt just nu!

Demjanas är en smart kille, han vet när han skall lägga in charmoffensiv och det gjorde han när det kom andra barn mellan honom och oss, han tog med oss in till hans rum, som han delar med 2 andra barn, och visade oss var han sover, se nedan.

Jag förstår nu efter andra dagen på barnhemmet att de måste ha berättat för Demjanas att vi är hans mamma och pappa, jag tyckte inte om det, vad händer om vi inte får adoptera??? jag berättade detta för barnläkaren att jag inte ville att de ger honom hopp och om det mot förmodan inte blir som vi vill så måste ju han bli otroligt förvirrad.  Å andra sidan så visade han verkligen att han ville att vi skulle vara bara med honom.

Barnhemsbarn är smarta, de vet på något sätt att de måste charma en vuxen.  hemskt när man tänker efter, men å andra sidan är det nog en överlevnadsinstinkt.

I lördags när vi skulle åka hem så åkte vi en stund till barnhemmet för att vi hade lovat att komma tillbaka för att säga hejdå, men jag hade en klump i magen när vi åkte dit, jag vet hur jobbigt det är att säga hejdå.

Demjanas kände det nog på sig för han tog min mobiltelefon och dängde den i golvet ett par gånger, och tittade sen på mig hur jag skulle reagera, jag bad om telefonen, men han gav mig den inte.

När vi var tvungna att gå så översatte jag en mening (med hjälp av min parlör) till en av personalen att vi var tvungna att åka till flygplatsen, och hon sa till Demjanas att vi var tvungna att åka hem till Sverige.

Han reagerade genom att sätta sig med ryggen mot oss, och ville inte ge mig en kram, men jag tog en kram av honom och vände mig om och gick, då kom han rullande efter mig ut i korridoren och tittade förundrat på mig men sa inget.  då gick jag tillbaka till honom och satte mig på huk och tog hans hand och sa att jag kommer snart tillbaka.  Även om han säkert inte förstod vad jag sa, så måste han ha sett hur ledsen jag var.

Det gjorde så ont i magen, nästan som jag ville kräkas när jag kom ut, jag kände mig alldeles orkeslös, och satt länge bilen innan vi körde därifrån. Thomas sa inte så mycket, han sa bara att du vet att vi måste göra så här..

Hans reaktion kom när vi hade landat hemma i Sverige, då var han helt slut, somnade i bilen.

Jag önskar ingen att känna samma hopplöshet som vi båda kände när vi lämnade honom där, hans förundrande blick när vi gick därifrån kommer att vara med mig alltid.