Tid att reflektera!

Nu är det bara några dagar kvar innan vi skall på vårt första medgivandeutredningsmöte. Det känns som en berg och dalbana, från det högsta höjderna till de djupaste dalarna. Lycka och förtvivlan om vart annat.

Båda är nervösa och det känns och syns, irritation, sorgsenhet, inbundenhet hos oss båda.  det som tidigare kändes så rätt, känns nu ouppnårligt.

I lördags var det en späckad dag, med flera aktiviteter, och till slut var jag bara tvungen att sätta mig ner och ta det lite lugnt, samla tankarna.  Jag tog fram kameran och fotade lite löv och annat. Det var så vackert ute vid Österhaninge kyrka.

Jag satte mig bara ner på en parkbänk och funderade ett tag, lät tankarna bara komma och gå, det är ett bra sätt att få saker och ting ur huvudet, att låta tankarna komma till en, så försvinner de oftast efter ett tag.

Jag är absolut inte en sorgsen människa, jag tycker att jag är en glad skit, men just nu känner jag att jag har väldigt lätt till gråt, och jag känner mig svag och stark på samma gång.

Koncentration!

Min kollega är hemma med sjukt barn idag, jag är ensam på kontoret, telefonerna ringer och kan inte koncentrera mig, jag tänker på allt och inget, tänker på en sak som Demjanas sa den första dagen  -skall vi åka till Sverige nu?

Jag försöker tänka mig in i hans situation, hur mycket förstår en 4 åring? hur tänker han så här dagarna efter?  Undrar han var vi tog vägen, tänker han på oss?

Han kom ju ihåg mig när vi sågs, då hade vi ju inte setts på 5 månader, åh alla dessa tankar gör mig tokig!

I korridoren på barnhemmet står det en lång rad med skåp, sådana skåp som finns i skolan, fast dessa är gjorda i trä.

I Demjanas skåp ligger det en del kläder, hans cykelhandskar som vi gav honom, och en och annan leksak som han fått genom åren.  det är allt han äger.  en svindlande tanke när mina barn har vars ett rum fullt med prylar, kläder och minnen från hela sitt liv.

Jag tog en bild på skåpet, för det var ett foto på Demjanas när han var liten