Besök på barnhemmet i Juni!

Eftersom våren passerade förbi ganska snabbt så kändes det som ett bra beslut att åka dit i juni tillsammans med 3 andra tjejjer som var intresserade av barnhemmet.

Vi åkte med Ryanair från skavsta direkt till Kaunas, vilket är supersmidigt, jag hoppas att den linjen får vara kvar länge till :-)

Det är alltid en anspänning när man skall träffa någon som man tycker mycket om, som man inte har träffat på ett tag, och eftersom jag hade tre andra med mig så kunde jag ju inte rusa upp till tredje våningen där han bor på en gång utan gå med dem genom hela barnhemmet.
När vi väl kom till tredjevåningen så höll jagl på att börja gråta när jag till sist träffade honom, det var så himla starkt.

Han hade växt så mycket på längden, man såg det på en gång, det är svårt att avgöra exakt hur lång han är men det måste vara ca 110 cm.

vi var ute i parken och han satt i mitt knä, han ville gunga och det var bra att se han röra sig , han är ganska ostadig när han sitter och gungar, de skulle behöva ha en annan slags gunga till barnen där, jag skall se om vi kan fixa det! Är det någon som har några ingångar på HAGS?   http://www.hags.se/

vi var där i ca 3 timmar innan det var dags för barnen att äta, Innan maten fick alla barn tvätta händerna, byta om till myskläder då fick jag också se hur de tömmer hans kateter, intressant det har jag aldrig sett förut. För efter maten så sover barnen en stund, de som är större vilar men de andra sover ett par timmar. Att vara i den stojjiga miljön från morgon till kväll, som kan jämföras som att bo på ett dagis, gör barnen trötta.

dagen därpå åkte vi tillbaka till barnhemmet och vi hade köpt med oss glass till alla barnen... men vi glömde att ta med oss en hushållsrulle, gu va kletigt, flera av barnen speciellt de med downs syndrom, tyckte det var jätte läskigt med det kalla mot läpparna. En pojke med alkoholsyndrom stoppade sin glass i ansiktet på en av de andra barnen.  :-)

Det var ett jätte roligt besök, det var härligt att se att de faktiskt har det ganska bra där, det går ju inte att jämföra med att bo i en familj, men barnen är hela och rena och får mat och omsorg.

Jag behöver väl inte säga hur det kändes att åka därifrån, eller hur?  då kom tårarna och jag kände på något sätt att jag svek honom som åkte därifrån utan att ta honom med, även om jag vet att det inte är möjligt ännu.

Goa barn leker utomhus och äter glass!

Hur allting började!

I september 2010 reste jag till Kaunas med Stiftelsen Vaggan på en visningsresa för deras sponsorer.  Det gamla barnhemmet hade fått en helt nytt utseende och det var verkligen underbart att se utvecklingen från det att jag var där 2006.

På översta våningen på barnhemmet bor de stora barnen..eller rättare sagt de som har passerat 3 år.

På en gång rullar en liten pojke i rullstol fram till mig, han var blond och blåögd och ett fantastiskt leende. Han tog min hand och bugade och sa Goddag!  Jag blev alldeles kall/varm om vart annat, den där lilla pojken var så lik mina egna två barn och mitt hjärta kände på en gång, den där pojken är min. Det var kärlek på en gång, ingen tvekan, jag såg inte ens rullstolen, jag såg bara han en liten charmig pojke på 3 1/2 år.

Vi åkte hem till Sverige och jag kunde inte sluta tänka på den där lille pojken, jag drömde om honom, jag letade information om hans handikapp m.m. och jag betedde mig nog väldigt konstigt för min sambo frågade till slut -skall du berätta vad det är eller?

och.. då var jag tvungen att berätta vad jag kände.. det var ju inte så lätt, att säga... hörru du jag träffade en pojke som jag ville ta med mig hem.  Det konstiga var att han inte reagerade så starkt som jag trodde utan snarare.. ok.. hur gör vi nu? vi pratade mycket de där följande veckorna, om allt och inget, ingen stress bara en massa sena kvällssamtal om vad vi ville med våra liv. Hur ett barn till skulle förändra och berika vår familj och vilka problem som skulle uppstå.

2 månader senare, i slutet av november åkte jag och thomas till Kaunas för att träffa Demjanas och även för min sambo blev det här kärlek vid första ögonkastet. och vi åkte hem alldeles överväldigade av känslor, och vi bestämde oss för att inte säga någonting till någon förrän vi hade bestämt oss..