Hur allting började!

I september 2010 reste jag till Kaunas med Stiftelsen Vaggan på en visningsresa för deras sponsorer.  Det gamla barnhemmet hade fått en helt nytt utseende och det var verkligen underbart att se utvecklingen från det att jag var där 2006.

På översta våningen på barnhemmet bor de stora barnen..eller rättare sagt de som har passerat 3 år.

På en gång rullar en liten pojke i rullstol fram till mig, han var blond och blåögd och ett fantastiskt leende. Han tog min hand och bugade och sa Goddag!  Jag blev alldeles kall/varm om vart annat, den där lilla pojken var så lik mina egna två barn och mitt hjärta kände på en gång, den där pojken är min. Det var kärlek på en gång, ingen tvekan, jag såg inte ens rullstolen, jag såg bara han en liten charmig pojke på 3 1/2 år.

Vi åkte hem till Sverige och jag kunde inte sluta tänka på den där lille pojken, jag drömde om honom, jag letade information om hans handikapp m.m. och jag betedde mig nog väldigt konstigt för min sambo frågade till slut -skall du berätta vad det är eller?

och.. då var jag tvungen att berätta vad jag kände.. det var ju inte så lätt, att säga... hörru du jag träffade en pojke som jag ville ta med mig hem.  Det konstiga var att han inte reagerade så starkt som jag trodde utan snarare.. ok.. hur gör vi nu? vi pratade mycket de där följande veckorna, om allt och inget, ingen stress bara en massa sena kvällssamtal om vad vi ville med våra liv. Hur ett barn till skulle förändra och berika vår familj och vilka problem som skulle uppstå.

2 månader senare, i slutet av november åkte jag och thomas till Kaunas för att träffa Demjanas och även för min sambo blev det här kärlek vid första ögonkastet. och vi åkte hem alldeles överväldigade av känslor, och vi bestämde oss för att inte säga någonting till någon förrän vi hade bestämt oss..