Tid att reflektera!

Nu är det bara några dagar kvar innan vi skall på vårt första medgivandeutredningsmöte. Det känns som en berg och dalbana, från det högsta höjderna till de djupaste dalarna. Lycka och förtvivlan om vart annat.

Båda är nervösa och det känns och syns, irritation, sorgsenhet, inbundenhet hos oss båda.  det som tidigare kändes så rätt, känns nu ouppnårligt.

I lördags var det en späckad dag, med flera aktiviteter, och till slut var jag bara tvungen att sätta mig ner och ta det lite lugnt, samla tankarna.  Jag tog fram kameran och fotade lite löv och annat. Det var så vackert ute vid Österhaninge kyrka.

Jag satte mig bara ner på en parkbänk och funderade ett tag, lät tankarna bara komma och gå, det är ett bra sätt att få saker och ting ur huvudet, att låta tankarna komma till en, så försvinner de oftast efter ett tag.

Jag är absolut inte en sorgsen människa, jag tycker att jag är en glad skit, men just nu känner jag att jag har väldigt lätt till gråt, och jag känner mig svag och stark på samma gång.