Lika bra som det kändes när jag skrev det förra inlägget, lika dåligt känns det nu ett par dagar efter.
Tydligen är det så att under jul och nyårshelgen har den amerikanska familjen tackat ja till att adoptera Demjanas.
14 månaders förberedelser, tankar, önskan, längtan, skall stoppas undan i en låda med minnen, vi skall bara glömma,sluta längta, gå vidare med vårt liv?
Tårarna är slut, det gör bara ont
Hur skall jag någonsin kunna sluta att längta efter honom? hans knubbiga små händer, hans klara blåa pigga ögon.
Han kallade ju mig för mamma!
En sån oerhörd smärta. Känner så med er. Jag har tittat in här någon gång förut, men inte skrivit. Och nu när jag ska göra det tar orden slut.
SvaraRaderaVarma tankar
Ja smärta är ett bra ord på hur jag känner! Tack Cecilia!
SvaraRaderaMen fy vad jobbigt för er - jag förstår att ni fäst er så vid pojken och nu har någon annan fått lov att adoptera honom?! Det är ju så man vill gå sönder...
SvaraRaderaSom Cecilia skriver, orden tar slut... vad ska man säga...
Åh nej , Åh nej.. vad jobbigt att läsa... Finns det verkligen Inget att göra...? Mitt hjärta brister också, det var så skönt att "veta" att han nog var på väg till er...kan du finnas i hans liv ändå..? Skriv ett kärleksbrev till honom...?
SvaraRaderaDet finns lite hopp, även om det är lite, någon gång framöver skall jag berätta mer :-)
Radera