Tom!

Imorse kom beskedet som jag både väntat på, och bävat för.

Först och främst, Demjanas mår bra..

men.. Han har blivit föreslagen för en familj i USA.

Jag vet att det är själviskt att säga att jag hoppas att de säger nej, men det är så jag känner.  Han förtjänar det bästa, och jag vet att vi kan ge honom det, men när vi inte har vår medgivande utredning klar så kan vi ju inte garantera att vi verkligen kan adoptera honom.

Efter att ha gråtit i ett par timmar så känner jag mig bara väldigt tom. Svårt att förklara, det som kommer upp i mitt huvud hela tiden är -Men han är ju vår pojke!

Eftersom ingen har velat adoptera honom på flera år, så kom det här verkligen som en chock, att någon annan familj dyker upp från ingenstans.

Sista ordet är inte sagt, men det känns väldigt tungt just nu, på många sätt.