Jag vet inte varför jag skriver egentligen, ingenting mer har hänt idag, men när det börjar sjunka in det som faktiskt håller på att hända, så känns det bara så fel.
Jag vet, jag vet, jag vet, att jag inte får vara så egoistisk och bara tänka på oss, jag vill ju faktiskt Demjanas bästa, men jag har lagt 1 år 1 månad och 1 vecka på att vänta på att han skall komma, jag har sparat kläder i hans storlek, sparat böcker så att han kan lära sig namn på djur och leksaker.
Vi har gått 7 veckors adoptionsutbildning, gift oss, läst många böcker om adoption, letat i timmar på nätet om hans handikapp, ringt massor av människor för att få så mycket information som möjligt om hans möjligheter.
Vi har har blivit ransakade, dumförklarade, ifrågasatta och idiotförklarade för att vi vi vill adoptera en fantastisk pojke som råkar ha ett handikapp
Tillsammans har vi planerat ombyggnaden av huset, byte av barnens rum, tittat efter en ny större bil.
Byggt upp ett nätverk med fantastiska vänner och personer med anknytning till hans handikapp och med anknytning till Litauen
Hur skall jag någonsin kunna sluta tänka på honom?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar