Jag har så mycket tankar, byråkrati, väntan, och på något sätt fokus på något som är i obestämd form, abstrakt, det går inte att ta på.
Det som går att ta på är fokus på Demjanas, en blond pojke som behöver en familj. Det är så lätt att glömma bort honom i alla diskussiioner med familjerätten.
Jag hade ett långt samtal med min mamma idag, säkert en timme, jag berättade om mitt djupsamtal med familjerätten, och vad jag tänkte och kände.. till slut frågade hon -Men är det bara de hårda delarna som de utreder? ...jag frågade vad menar du? -Kan de inte se att det finns ett barn med i bilden, känslor, längtan och en hängivenhet till Demjanas?
Och hon har ju rätt, hela denna utredning handlar bara om hårda fakta om oss som föräldrar, men Demjanas då? varför frågar de inget om honom?
Socialsekreteraren vill veta vad vi har för erfarenhet av handikappade barn?? Men kan hon bedömma de svar hon får av oss, är de relevanta? är hon insatt i problematiken med ett barn som har ryggmärgsbråck? Eller vilket neurologiskt handikapp som helst?
Hon är som sagt en socialsekreterare, ingen neurolog.
Vi har i det här fallet 2 st socialsekreterare där den ena är i 60 års åldern och den andra i 45 års åldern, den äldre verkar vilja göra allting by the book, den yngre frågar mycket mer relevanta frågor, men jag har svårt att tro att de kan någoting om barn med ett sådant handikapp som Demjanas.
Jag längtar efter honom, jag vill ta med mig leksaker som skall vara hans egna, leka med honom, pussla, läsa godnattsaga, visa honom hur man åker pulka, grilla korv i skogen...
Varför skulle inte vi duga som föräldrar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar