Jag har varit i Budapest med mina kollegor, fin stad, inte alls vad jag hade förväntat mig faktiskt. Det var mycket bättre!
Jag kan inte släppa Demjanas, igår skrev jag ett brev igen till Barnhemsföreståndaren, beskrev hur vi mår dvs, jätte ledsna, och frågade om det inte finns något som jag kan göra, jag kan liksom inte tro att det är sant.
Idag åt jag lunch med en av våra leverantörer, hon var lite intresserad av att stödja ett barnhem, och undrade en del, och till slut fick jag berätta för henne om Demjanas.
Tårarna rann både på henne och på mig, hon tyckte att jag skulle dra in en advokat, men hur? vi har inga papper på att han är vår. och det är han ju inte heller, men när man lär känna ett barn, får känslor för det och han för oss, så känns det som den andra familjen har tagit honom ifrån oss.
min mamma sa till mig när jag fick mitt första missfall.
"Det du inte har hållt i din famn är inte ditt" så klokt, men...
...jag har ju håll Demjanas i min famn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar