Dagarna passerar, timmar går förbi, livet fortsätter, även om det känns som min klocka har stannat.
Alla andra går vidare utan jag, alla vet, alla ser, några förstår, men sorgen den är min egen.
Några frågar om det känns som ett missfall! Nej det gör det inte. Jag höll den här pojkens lilla knubbiga hand och lovade att jag skulle komma tillbaka, han satt i mitt knä, han kallade mig mamma, han visste att han skulle flytta till Sverige.
Jag borde nöja mig med att ha 2 barn, en fin man, ett hus och ett företag, men varför gör det då så ont -Jo för att det kändes rätt, och för att jag vågade trotsa alla frågetecken och lita på min magkänsla.
Jag känner till sorg, jag har varit där förut, den kommer att blekna, inte försvinna men finnas med i livet som ett avtryck.
Jag är så mentalt trött, vill sova, vill gråta men kan inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar