Brev!

Idag kom ett brev från Japan, jag har en brevkompis där sen många år, men vi har båda barn födda samma år (hur fantastiskt är inte det då?) och har mycket att göra, så brevväxlingen är ganska sporadisk från bådas sida nu för tiden.

Men desto roligare när det ligger ett vackert brav från Japan i brevlådan, känslan som jag hade när jag var yngre finns fortfarande, känslan att hålla något vackert handskrivet i handen, det är speciellt. Jag älskar handskrivna brev, när jag var 14 år, hade jag 40 brevvänner från hela världen, många från Sverige. Min pappa höll på att bli ruinerad av alla frimärken, och sa att nu när du jobbar extra du betala dem själv.. och då blev det ju genast kännbart så då reducerades brevvännerna snabbt till 20, som jag hade kvar länge länge.

Brevskrivning är nog på utdöende nu för tiden, men faktum är att jag uppskattar verkligen ett handskrivet brev, man sätter sin personliga prägel på det och skriver på ett vackert brevpapper, det är en konstform helt enkelt! :-)

Jag skall genast sätta mig och svara på brevet, det var mycket innehållrikt och många saker som hade hänt i hennes liv precis som i mitt. Jag måste få skriva om Demjanas, hur det än går så måste jag förklara att han för alltid kommer att finnas i våra hjärtan, oavsett om vi kan bli hans mamma och pappa eller inte. Innan jag får svar av henne nästa gång kommer det troligen vara klart vad som händer, det känns både bra och dåligt, ni förstår säkert varför.

Mina föräldrar lärde mig att om man bara gör sitt bästa så duger det. Det är en insikt som jag lär mina barn också, för det tror jag på i de flesta fall i livet, dock gäller det nog inte i familjerätten, där får man inte ha några brister, och personliga känslor är inte av intresse. :-(