Igår fick jag frågan från en kompis, hur tusan orkar ni med ovissheten om er framtid?
Tja.. har vi något val? Vi är så övertygade om att det är vi som skall vara Demjanas föräldrar, vi vill verkligen det här.
Men visst det är jobbigt, han är det sista jag tänker på innan jag somnar, och det jag funderar på när jag vaknar på nätterna, och det första jag tänker på när jag vaknar på mornarna. Hans finns med oss i bakgrunden i hela vårt liv. Barnen pratar om vad de skall göra när Demjanas kommer, hur det skall se ut i rummet där han skall bo, det är ju en naturlig process när man går igenom en sånt här antar jag.
Annars försöker vi leva så vanligt vi kan, rutiner med barnen,jobb, läxor, middag, fredagsmys i soffan. dagarna går och det är förunderligt hur tiden går fort. Dagar blir till veckor.
Varje kväll när barnen har somnat så sätter vi oss jag och mannen i köket och dricker te, då hinner vi prata och stämma av dagen som varit, det har varit en bra ventil för oss båda, vissa dagar är ju sämre och bättre än andra.
Jag tror inte att folk runt omkring oss som inte vet om något, tänker på att det skulle vara något speciellt, kanske är man lite mer eftertänksam, men annars försöker vi att inte förändra särskilt mycket även om det är kaos inuti. det gäller på något sätt att ha ordning på kaoset.
Mitt tips till andra som går igenom liknande saker... PRATA, PRATA, låt inte tankarna gro, det sätter fart på fantasin och det är förödande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar