Nu är det dags!

Som ni ser så ändrades informationen i profilen till höger, jag har skapat en ny blogg. den skall handla om Pernilla och mina äventyr i Litauen när vi håller på med välgörenhet.

Detta blir mitt sista inlägg i den här bloggen, om 2 dygn är jag tillbaka i Kaunas, jag kommer inte att träffa Demjanas för hans skull. Det känns helt fel, mitt hjärta säger något annat, men det är bara att kämpa emot.

Demjanas kommer för alltid att finnas i mitt hjärta, och jag tänker på honom många gånger varje dag, det gör ont, men det finns också många fina stunder i mitt minne.

Tårarna har tagit slut, jag känner mig bara sorgsen. Men tro mig när jag säger, jag skulle göra det tusen gånger om, känslan av kärlek är underbar, och trots att inte Demjanas kommer finnas i vårt liv framöver så skulle jag inte vilja vara utan honom och erfarenheten.

Om ni vill läsa om mina bravader framöver, så hittar ni mig på http://sisterhoodsverige.blogspot.com



Kram

Grattis!

Kära Demjanas!
Idag fyller du 5 år, på bilden var du 2 1/2 år, det har hänt lite sen dess, du är så stor nu.

Jag hoppas att du har blivit firad med tårta, om du inte har fått någon present, så kommer du i alla fall få en av mig när jag kommer till barnhemmet nästa vecka.

Tick tack!

Dagarna passerar, timmar går förbi, livet fortsätter, även om det känns som min klocka har stannat.

Alla andra går vidare utan jag, alla vet, alla ser, några förstår, men sorgen den är min egen.

Några frågar om det känns som ett missfall! Nej det gör det inte. Jag höll den här pojkens lilla knubbiga hand och lovade att jag skulle komma tillbaka, han satt i mitt knä, han kallade mig mamma, han visste att han skulle flytta till Sverige.

Jag borde nöja mig med att ha 2 barn, en fin man, ett hus och ett företag, men varför gör det då så ont -Jo för att det kändes rätt, och för att jag vågade trotsa alla frågetecken och lita på min magkänsla.

Jag känner till sorg, jag har varit där förut, den kommer att blekna, inte försvinna men finnas med i livet som ett avtryck.

Jag är så mentalt trött, vill sova, vill gråta men kan inte.

varit borta!

Jag har varit i Budapest med mina kollegor, fin stad, inte alls vad jag hade förväntat mig faktiskt. Det var mycket bättre!

Jag kan inte släppa Demjanas, igår skrev jag ett brev igen till Barnhemsföreståndaren, beskrev hur vi mår dvs, jätte ledsna, och frågade om det inte finns något som jag kan göra, jag kan liksom inte tro att det är sant.

Idag åt jag lunch med en av våra leverantörer, hon var lite intresserad av att stödja ett barnhem, och undrade en del, och till slut fick jag berätta för henne om Demjanas.

Tårarna rann både på henne och på mig, hon tyckte att jag skulle dra in en advokat, men hur? vi har inga papper på att han är vår. och det är han ju inte heller, men när man lär känna ett barn, får känslor för det och han för oss, så känns det som den andra familjen har tagit honom ifrån oss.

min mamma sa till mig när jag fick mitt första missfall.

"Det du inte har hållt i din famn är inte ditt" så klokt, men...

...jag har ju håll Demjanas i min famn

ont!

Mina käkar gör ont, jag spänner väl dem när jag inte mår bra! Men vill inte säga det till mannen, han är naprapat, men mår inge vidare han heller.

Jag vill säga att jag är otroligt tacksam för mina barn och min man, det är lätt att glömma dem i allt det här, de mår också dåligt.

Storebror blev ledsen när jag berättade att Demjanas inte skulle komma, jag hade ju lovat honom att han skulle komma, det ytttar sig i andra saker än tårar, han blir bråkig och orolig, och blir lätt ledsen.

Det är inte rättvist, det känns fel, för varje dag som går känns det bara mer och mer fel.

jag skall åka till Litauen, den 2 feb skall jag dit, just nu känns det bra. det är ett mål, att ta mig dit, sen vet jag inte. så får det bli.

Vi föll på mållinjen!

Lika bra som det kändes när jag skrev det förra inlägget, lika dåligt känns det nu ett par dagar efter.

Tydligen är det så att under jul och nyårshelgen har den amerikanska familjen tackat ja till att adoptera Demjanas.


14 månaders förberedelser, tankar, önskan, längtan, skall stoppas undan i en låda med minnen, vi skall bara glömma,sluta längta, gå vidare med vårt liv?

Tårarna är slut, det gör bara ont

Hur skall jag någonsin kunna sluta att längta efter honom? hans knubbiga små händer, hans klara blåa pigga ögon.

Han kallade ju mig för mamma!

2012

Ja då var det ett nytt fräscht år, härligt! Allting är glömt, bara positiva tankar ;-)

Vi var ju hemma igår, vid 12 slaget gick vi ut och skickade upp 4 thailyktor och skålade med våra grannar, en av dem hade tagit med en sån där eldkorg så det var varmt och skönt ute på parkeringen. :-) Storebror fick vara med den större killarna som skickade upp rakteter. Det blev en fin men sen kväll, tror vi var i säng vid 3 tiden.
...och sen sov vi till 12, men eftersom det var riktigt kasst väder så kändes det aldrig som det blev ljust idag, så vi har suttit inne och tittat på regnet, det var skönt, jag har sorterat ut min garderob. En hel del kläder är för stora, det känns bra, sen satte jag upp fönsterbrädan i lillebrors rum, :-) Nu är det lite finare i hans rum och imorgon skall vi köpa en blomma till hans fönster, måste vara en smal blomma som inte spretar för mycket :-) eftersom förnsterbrädan inte är så bred.

Jag önskar att jag vågade måla om i hans rum, lillebrors tapeter är lila med en brun bård med nallar på, ingenting för en kille som gillar Blixten Mc Queen och Proffessor Zundap :-) Hur svårt kan det vara att ta bort tapeten, spackla och måla? vi får se, nu har jag i alla fall fått upp fönserbrädan, den har legat på golvet och kastat glåpord till mig i en hel vecka nu :-)

Kära Demjanas,när jag stod ute i natt, tänkte jag på dig, jag tänkte att det här kommer att bli ditt år 2012. Jag önskar så innerligt att ditt år också skall innefatta oss. och att vi snart får träffas igen, det är mer än tre månaders sen sist.